Nya Kaledonien, Korallhavet, Södra Stilla Havet
En stilla morgon glider vi tyst ner i det blå vattnet för att utforska ett litet rev ute i den vidsträckta lagunen. När vi sakta sjunker ner under ytan försvinner världen ovanför, revet vaknar till liv under oss och inom några ögonblick möts vi av en grupp mantor. Ett oförglömligt möte i denna pulserande undervattensvärld. Fridfulla, kraftfulla, majestätiska glider de utan ansträngning i cirklar, nyfikna men ändå obekymrade och återvänder till oss gång på gång.
Det är något magiskt med att möta mantor i en solbelyst lagun. Det är som om man kommit in i en annan rytm i havet, där tiden saktar ner och världen under ytan får en ny dimension. Det är i dessa stunder av tyst förundran som man börjar lägga märke till inte bara deras elegans, utan även deras intelligens och personlighet...
Dessa graciösa jättar är revmantor (Mobula alfredi), bland de största rockorna i världen, med ett genomsnittligt vingspann på 3–3,5 meter och ibland ännu större. Mantor andas genom ram-ventilering, vilket innebär att de måste simma kontinuerligt för att andas medan deras framåtrörelse tvingar vatten genom deras gälar, vilket möjliggör syreupptagning utan att djuret aktivt behöver pumpa vatten med muskelkraft. De är filtrerare som långsamt färdas genom näringsrika vatten med sina unikt böjda hornformade cefaliska fenor (huvudfenor), som används för att kanalisera zooplankton in i deras vida munnar.
Mantor fortplantat sig genom inre befruktning och föder levande, oberoende ungar. Honorna föder en enda unge (sällan två), där varje unge mäter cirka 1–1,5 meter från vingspets till vingspets vid födseln. Revmantor har en mycket långsam reproduktionshastighet, honorna når könsmognad mellan ungefär 8 och 17 års ålder och föder i genomsnitt en gång vartannat–tredje år. I vissa populationer kan dock reproduktionen vara så sällsynt som en unge vart sjunde år, så livstidsproduktionen av ungar är låg jämfört med många andra fiskar.
Varje manta har ett distinkt mönster av fläckar på magen, som i stort sett förblir oförändrat under hela dess livstid. Precis som ett mänskligt fingeravtryck gör dessa unika markeringar det möjligt för forskare att identifiera individer genom att fotografera deras undersidor.
Revmantor återvänder ofta till rengöringsstationer, där små putsfiskar gnager på parasiter från deras gälar och undersidor. Varje interaktion är som en noggrant koreograferad dans, mantorna svävar, roterar och driver i perfekt harmoni med sin omgivning.
Mantor har det högsta förhållandet mellan hjärna och kropp av alla fiskar som hittills registrerats. Det finns fascinerande, men debatterad, forskning som tyder på att de kan ha en grundläggande form av självigenkänning, en egenskap som är sällsynt utanför däggdjur. Ett litet antal spegelförsök i fångenskap har avslöjat beteenden som väcker intresse, men idén att mantor har människoliknande självkännedom är fortfarande preliminär och debatterad bland forskare.
Att se mantor navigera i sin omgivning, interagera med andra av sitt slag och utföra sådana komplexa beteenden erbjuder mer än bara en hisnande upplevelse. Det avslöjar intellektet hos en av havets mest fängslande varelser.
Möten som dessa dröjer sig kvar långt efter att man lämnat vattnet, och svävar i sinnet på samma sätt som solljuset dröjer sig kvar på ytan. Varje gång jag möter dem i det blå bär jag med mig deras tysta visdom långt efter att jag kommer upp till ytan...
