Framme i Orca land!!

.

Vengsøy, Troms fylke, Nordnorge, 5/11-2016

Sedan mitt senaste blogginlägg, när vi just hade passerat polcirkeln, har vi fortsatt vår färd norrut mot vårt slutliga mål, Troms i Nordnorge.

En sådan underbar känsla det är att slutligen nå den norra delen av Norge, efter nära ett par månader på resande fot längsmed Norges vackra och variationsrika kust.

När vi når Lofoten (tre bilder nedan) har vi bara några få dagsturer kvar innan det verkliga äventyret börjar!

.

Troms är länet i Nordnorge där vi vill att filma den stora samlingen av späckhuggare och knölvalar som årligen flockas till området i häpnadsväckande siffror.

Valarna började dyka upp i fjordarna i Troms för cirka sju år sedan, och har sedan dess återvänt under samma period varje år. Det är sillen valar följer, och det är just den övervintrande fisken som är anledningen till detta stora valparty som äger rum under de mörka och kalla vintermånaderna från november till februari.

Men kommer de, sillen och valarna, att dyka upp även i år? I naturen finns det inga garantier...

.

Vi hittar en fin liten fiskehamn på ön Vengsøy, var vi beslutar att basera oss under den närmaste tiden. Denna charmiga ö ligger väster om Kvaløya, liksom Tromsø, och är mer eller mindre direkt på den plats där valarna normalt brukar dyka upp i slutet av oktober/början av november. Magkänslan säger att detta är den rätta platsen att vara för att förhoppningsvis hitta några valar snart :-)

Dagarna blir kortare och kallare för varje dag som går. När de långa mörka nätterna är klara, bjuder himlen ofta på sin egen fantastiska show, norrsken!

.

Det bergiga landskapet som omger oss är helt enkelt hisnande, och likaså är ljuset...

.

Oavsett om det är soligt eller grått, den ständigt föränderliga scenariot slutar aldrig att imponera mig!

.

Sådana fantastiska scener både dag och natt... Vad mer kan man önska??

Ohh, det var ju valarna ja!! ;-)

Det inte lång tid innan vi ser våra första blås på avstånd...

.

Stora svarta ryggfenor skär genom ytan. De är späckhuggare, den största medlemmen av delfinfamiljen. En tandval som når en maximal längd på 10 meter.

Hur kommer de att reagera när jag hoppar ner i vattnet?

.

Långsamt glider jag ner in i det 7 °C kalla vattnet. Kylan biter min nakna hud på mitt ansikte, men detta glömmer jag snabbt när jag plötsligt ser en enorm mörk skugga närma sig framför mig.

Det är en stor späckhuggarhanne som nyfiket simmar fram till den lilla blåklädda snorklare jag är. Det finns inga ord bra nog för att beskriva känslan när en sådan majestätisk varelse nyfiket simmar fram för att ta en närmare titt...

Än en gång är jag totalt överväldigad. Jag tänker inte längre på de hisnande fjälltopparna, inte heller på det magiska norrskenet. Här och nu är det bara jag och den mäktigt svarta valen...
Jag är tillbaks i paradiset!

Undervattenbilder inom kort på bloggen :-)