Atlantenvågor

 .

Fuerteventura, Kanarieöarna, Spanien 21/4-2017

Från de fantastiska fjordsystemen och underbara snötäckta fjälltopparna i Norge, finner jag mig plötsligt omgiven av mjuk, soluppvärmd sand och en oändlig blå Atlantisk horisontlinje.

Bara några få flygtimmar från min senaste skandinaviska destination, är jag nu på Fuerteventura, den näst största ön på Kanarieöarna, där vi hoppas få lite vind i kite-seglen :-)

.

Baserade i Corralejo, på nord-östra sidan, befinner vi oss nära en av de mer populära kiteplatserna på ön.

Det klara, blåa vattnet ser så inbjudande ut, och den 18 °C, salta omgivningen känns uppfriskande för både kropp och själ!

Fler och fler kitesurfare anländer allt som dagen går och vinden frisknar till, och det tar inte lång tid innan både strand och vatten blir fullspäckade med segel i olika färger och storlekar.

.

Vi bestämmer oss för att se vilka fler ställen som finns att kitesurfa på. Vilken sida av ön vi utforskar ytterligare beror därmed huvudsakligen på vinden, och vi hoppas hitta en plats där det inte är lika fullpoppat med segel...

Vi hamnar i El Cotillo, en by på nordvästkusten.

.

Stora dyningar från Atlanten väller in mot ön, vilket gör det hela till en adrenalinfylld lekplats för surfare. En sådan vacker syn det är, och vilken otroligt känsla det måste vara att surfa dessa kraftfulla vågor!

.

Stranden strax söder om El Cotillo är vår nästa plats för mer kitesurf. Hela västkusten är utsatt för Atlantens mäktiga krafter, vilket ofta visar sig på de större vågorna som bryter in mot stranden.

.

Med ett år mellan nu och mina senaste kitesurfsessioner i St Lucia i Karibien, känns det nu lite nervöst att möta de brytande vågorna med kite och bräda redo i mina händer. Dyningarna har dock minskat tillräckligt för att också jag säkert ska kunna komma mig ut på vattnet...

Så mycket jag älskar havet men det med stor respekt! Totalt omgiven av de turbulenta vita vågorna, tar jag mig så upp på brädan och med hjälp av kite och vind susar jag igenom ännu ett sett med större vågor. När jag väl kommit igenom de kraftfulla dyningarna och fått distans från stranden befinner jag mig snart på betydligt lugnare vatten.

Vilken härlig känsla, jag kitar Atlanten!

.

När det är för lite vind för kitesurfing, utforskar vi mer av den varierande kustlinjen...

.

... liksom de betydligt torrare och mer bergiga delarna av ön.

När dagen når sitt slut finner vi oss dock alltid nära det salta blå igen. Vid solnedgången har vi både de vidsträckta sanddynerna och stranden mer eller mindre helt för oss själva.

Vad är mer rogivande än att vara nära (eller i) havet och observera naturens oändliga variationer av skönhet som finns i alla dess former!

.

Nu kallar havet och saltstänket på mig igen!

Denna gång kommer jag dock inte ta med varken snorkel eller dykutrustning, inte heller någon kite.. Det är något jag länge velat prova på, men som jag ännu inte har gjort...

Om där är något man vill prova på eller göra, så bör man inte vänta alltför länge...

Därmed är det dags för mig att nu ge mig ut på mitt nya lilla livsäventyr! :-)