Antarktiska halvön, Februari 2023Varje sommar vandrar bardvalar till Antarktis kalla och avlägsna vatten för att tillbringa flera månader för att äta krill.
En av dem är den antarktiska vikvalen. Denna art har en liten, kompakt kropp och korta fenor, vilket gör den väl lämpad för livet i packisen där de lätt kan manövrera i trånga utrymmen mellan isflak.
Med en längd på 7-10 meter är den antarktiska vikvalen (Balaenoptera bonaerensis) en av de minsta bardvalarna, endast deras nära släkting, den nordliga vikvalen (vanlig vikval) och dvärgrätvalen är mindre.
Lite är känt om populationsfördelningen och individuella rörelsemönster för antarktiska vikvalar. De finns i alla hav på södra halvklotet. Under södra halvklotets sommar håller de till i antarktiska vatten för äta, och under vintern vandrar de flesta norrut till mer tempererade eller tropiska vatten för att para sig och föda ungar.
Dräktighetstiden är 10-11 månader och en enda, cirka 2,5 meter lång, kalv föds. Liksom alla däggdjur dricker vikkalvar sin modersmjölk tills de är avvanda, vid cirka 4-6 månader, och kan stanna hos sina mammor i upp till 2 år. Vikvalar är könsmogna vid cirka 7-8 år gamla.
Vikvalen har en smal, triangulär och spetsig nos, som den ibland använder för att bryta centimeter-tjock is för att skapa andningshål.
Denna valart ses vanligtvis ensam eller i par eller tre, men kan ibland ses i större grupper på upp till 10 till 15 djur.
Deras dyk varar vanligtvis mellan 2 till 6 minuter, därefter tillbringar de ungefär en minut uppe vid ytan, där de blåser 5 till 8 gånger innan det är dags för ett nytt dyk. Under djupa dyk kan vikvalen hålla andan upp till 20 minuter.
Här i Antarktis har vi träffat på flera nyfikna vikvalar, vilket för mig är bland turernas höjdpunkter. Bilderna i det här inlägget är från vårt senaste möte vid Cierva cove vid den antarktiska halvön.
