Treshnish - en spännande arkipelag fylld av obebodda vulkaniska öar

.
Det är något speciellt med minnen och upplevelser, några kommer för att stanna medan andra sakta men säkert bleknar bort. Ett minne jag länge kommer att leva på är mina upplevelser från Treshnish-öarna, ett spännande arkipelag vid Skottlands västkust. Det är nog lite missvisande att säga att dessa vulkanöar är obebodda, här kryllar det av minst sagt öronbedövande liv, vilket vi skulle få erfara vid vår vistelse där sommaren 2009.


Anledningen till att vi kom till denna speciella plats var att vi var i full färd med att leta efter världens näst största haj, brugden, som årligen kommer hit i sökande på mat. Vädret var fint och den avlägsna ögruppen såg inbjudande ut så vi bestämde oss för att segla dit för att tillbringa en natt eller två i hopp om att även hajarna hade samma plan.
Väl på plats fann vi en fin ankarvik som lovade gott skydd för natten. Vårt beslut, att segla över till Treshnish-öarna, skulle visa sig bli väldigt upplevelserikt och spännande...


Strax innan solen går upp morgonen därpå beger vi oss iväg på upptäcktsfärd på den närmaste ön. Valet av tidpunkt beror dels på att få morgonens fotografiska ljus, och dels på att vi senare under dagen skall ägna all vår tid till att leta efter brugd. Väl på land möts vi av öronbedövande skrik och trängsel och plötsligt står vi i ett paradis för natur- och fågelälskare.


På det välfyllda fågelberget trängs tordmule, sillgrisslor och skarvar i stora mängder. Att vi plötsligt befinner oss i deras närhet verkar inte bekymra dem det minsta, istället visar fåglarna ståtligt upp sig när kameran kommer fram.


Fågelträngseln medför grannosämja och det pågår mycket kamp grannarna emellan med följen av, om möjligt, ännu mera skrik och oväsen. Men så ser vi också några fridfulla krabater som praktfullt visar upp sig i morgonljuset.


Lunnefåglarna verkar inte bara vara fredliga, dom visar sig vara riktigt romantiska också då dom noga väljer ut fina blomster för att pryda sin boning med...


Inte har jag någonsin drömt om att få komma dessa clownliknande fåglar så nära och det känns verkligen som en underbar dröm att få beskåda detta fantastiska skådespel.
För att göra drömmen ännu bättre ser vi plötsligt att det är något som sakta rör sig i havet nedanför fågelberget. Ser vi i syne eller kan det verkligen vara sant? Mycket riktigt det är en brugd som sakta simmar alldelles nedanför den öronbedövande fågelträngseln. Tydligen hade även denna stora haj samma idé som vi, att besöka Treshnish och för en stund ta del av vad denna plats har att erbjuda.


Följande eftermiddag tillbringar vi i vattnet tillsammans med denna mäktiga varelse, som sakta plöjer fram genom vattnet för att fylla sitt gigantiska gap med de många, mikroskopiskt små, planktonen. En känsla av både spänning och glädje sprids i hela kroppen när den majestätiska hajen sakta simmar mot mig...


Kort sagt var denna vistelse otroligt upplevelserik, med följd av många minnen som än idag förgyller min tillvaro. En plats att uppleva och återkomma till och jag ser med både glädje och förhoppningar framemot att, nästa år, återigen få se den skotska kusten sakta tona upp vid horisonten...

Västkustsommar

...

Kala berg, röda toner, mjuka former och blå, blå himmel och hav.., med andra ord den svenska västkusten som de flesta känner den.., men finns här något att se under ytan?


Med hjälp av vind i seglen färdas vi längsmed bohuskusten, denna gång för att filma den röda hornkorallen (Swiftia rosea). Den friska vinden ger oss bra fart genom vattnet och det tar inte lång tid innan vi når vår mål, Väderöarna.




Väl framme finner vi en fin ankarplats och har därmed vår dykplattform på plats. Kamerautrustning görs i ordning och snart därefter är vi redo för att hoppa i plurret.




Med hjälp av gummibåten tar vi oss till det planerade dykstället. Det visar sig vara stark ström vid ytan så vi tar oss snabbt ner till djupet där strömmen inte är lika stark. Väl nere möts vi av stora mängder av den vackra läderkorallen dödmanshand. Vi fortsätter lite djupare och plötsligt är dom där, de små röda hornkorallerna...






.

Connemara - The Wild West of Ireland

.







Doften av bränd torv och salta tångruskor avslöjar att vi nu äntligen börja närma oss Connemara på Irlands västkust. Landskapet blir alltmer kuperat och Irlands annars så gröna hedar ersätts med högre berg och djupa dalgångar. Viltväxande lilablommande rhododendronbuskar pryder dikeskanterna och speglar sig vackert i de många mytomspunna sjöarna.






Connemara är känt för sitt dramatiska landskap och sina hårda väderförhållanden. Kusten varieras här från långa vita sandstränder till branta stup och grottor som fortfarande idag påverkas av Atlanthavets tuffa framfart.





Väl under ytan möts vi av ett rikt marint liv. Den djupa tareskogen ger skydd och boplats till många, däribland den småfläckiga rödhajen som här har en perfekt plats för att lägga sina ägg. Äggen, även kallade mermaid purses, lindas in på tareplantan varvid det därefter tar runtikring 9 månader innan rödhajsungen har utvecklats och själv kan överge äggkapseln för att ge sig ut i den stora farliga havsvärlden.





Flertalet rockor möter oss när vi simmar ut på sandbottnen, medan den stora jättelika hummern kritiskt beskådar oss från sin plats där han befinner sig väl skyddad under rörmaskformationerna.




Vare sig man befinner sig under- eller över ytan erbjuder Connemara på många fantastiska upplevelser. Lokalbefolkningen som lever här är vänliga och tillmötesgående och med citatet -”You don´t need to be crazy to live here, but it helps” så tror jag med all säkerhet att jag skulle passa in riktigt bra själv!

Oändliga vidder och snötäckta fjäll

.

Några dagar i mitten av maj beger vi oss ut till den vackert skimrande snötäckta fjällvärlden i Børgefjells Nasjonalpark. Børgefjells väderbitna, dramatiska landskap blir om möjligt desto mer fascinerande när den vita snön beklätt både fjäll som dalar och parkens många sjöar är frusna med metertjock is.
















Børgefjells Nasjonalpark är en av Norges mest orörda nationalparker och gränsar till det svenska Lappland. Här finns allt från stenklädda högfjäll till frodiga dalgångar med porlande vattendrag och vacker fjällbjörkskog. Området är väldigt väderhårt och både floran som faunan i Børgefjell har fått anpassa sig till de starka väderskiftningarna.


Trots att vi är en bra bit inne på maj är det fortfarande full vinter i Børgefjell. Den djupa snön vittnar om en hård och kall vinter och att våren fortsatt får vänta ett tag till innan den är välkommen till parkens vilda fjällvärld.



Solens starka strålar påminner dock om vårens ankomst och ger det tysta landskapet ett sagolikt skimmer och de vita vidderna ger mig en känsla av ett oändligt, oförglömligt fjällparadis...


Mer bilder och information från turen finner Du på Team Expeditions webbsida under "Sipmek 2010".

Orrtuppens skådespel

.
Plötsligt vaknar jag till, jag känner kylan krypa längsmed ryggraden och när jag försiktigt kikar ut genom kamouflagenätet ser jag hur nattens frost stilla har lagt sig som ett skört täcke över myren. Trots nattens mörker lyser fullmånens sken upp det tysta landskapet.


Det är i slutet av april och jag befinner mig i ett kamouflerat vindskydd placerat vid en lokal orrspelsplats. Tålmodigt väntar jag här på att orrarna ska komma till plats för sitt morgonspel.



Den totala tystnaden bryts plötsligt av kraftiga vingslag och väsnande läten. I månskenet ser jag hur myren fylls av kampglada tuppar. Äntligen har många timmars väntan gett resultat. I takt med orrarnas spel kommer så sakteliga även morgonens ljus. Och med ljuset blir det dags att föreviga detta säregna skådespel...