Sången under vågorna

Nya Kaledonien, Korallhavet, Södra Stilla Havet

Under den glittrande ytan, där solljuset långsamt tonar ut i det djupa blå, stiger stiger ett ljud. Det är inte en röst, inte exakt, utan något större, ett ljudmönster som färdas över enorma avstånd genom havet. Detta är den mytomspunna knölvalens gåtfulla sång.

Efter stormar och kraftiga dyningar infinner sig ett kort lugn, tillräckligt för att vi ska kunna segla ut och lyssna efter valarna.

För att spela in deras sång använder vi en hydrofon, en undervattensmikrofon som registrerar ljudvågor i havet.

Alla knölvalar kan ge ifrån sig ljud, men det är bara hanarna som sjunger. Sångerna hörs främst i tropiska parningsområden, där alla hanar i en population sjunger samma melodi under en hel säsong.

Varje sång är en komplex symfoni av stön, rop och pulser som kan vara i upp till 30 minuter, och upprepas om och om igen under timmar, ibland till och med dagar.

Det som gör dessa sånger så unika är inte bara deras fängslande skönhet, utan deras förändring. Över säsonger och år utvecklas sångerna: en fras försvinner, ett nytt motiv introduceras, och gradvis börjar hela populationer sjunga den nya versionen. Det är en kulturell överföring av musikaliska mönster, något som, vad vi vet, bara förekommer hos knölvalar och människor.

Forskare har länge försökt förstå syftet med dessa vokaliseringar. Är de kärlekssånger, territoriella signaler, eller något vi ännu inte kan tolka? Vissa studier tyder på att sångerna används i uppvaktning, andra ser dem som kommunikation mellan hanar. Det som står klart är att sången har betydelse. Den binder valar samman över enorma avstånd och generationer, som en akustisk väv genom havet.

 Nedan följer några korta utdrag från vår tid till havs;

Att höra en knölvals sång är som att lyssna på havets minne, en levande registrering av migrationer och uråldriga rytmer. Dessa läten färdas genom haven och förbinder valpopulation i ett nätverk av ljud. Men idag förändras ljudlandskapet snabbt. Sjöfart, sonar och seismisk prospektering fyller haven med buller som stör de naturliga signalerna.


Knölvalens adaptiva sång påminner oss om något större: Att bevara dessa djur handlar också om att skydda de akustiska livsmiljöer som de, och så mycket annat liv i havet, är beroende av.

Där fysik möter folktro: Dansande älvor

Orust, Svenska Västkusten, Skandinavien

När årstiderna vänder och hösten drar sin svala andedräkt över landet, börjar något röra sig på fjordarna och sjöarna. Vattnet bär ännu på minnet av sommaren, medan luften redan står vid vinterns tröskel. I mötet mellan dem uppstår en bräcklig balans och ur den balansen föds något nästan magiskt.

Dimman stiger. Tunna trådar av ånga svävar där värme möter kyla. 

I Sverige kallar vi dem dansande älvor. Och med rätta, vad annat kan röra sig så svävande lätt, krulla och lekfullt virvla över vattnets spegel och snabbt försvinna när solen stiger?

 

 

För fysikern är det en enkel process; vatten avdunstar från ytan, och när fjordens varmare andedräkt möter den kallare luften, kondenserar det till små droppar, synliga som rök som driver över vattnet. Ett fenomen inom termodynamiken, perfekt förklarat, mätt, förutsägbart. 

... men vid strandkanten i gryningen känns förklaringen för bar. Dimman driver inte bara; den böjer sig, svävar och cirklar likt dansare som låter sina steg viskas över vattnet.

 

 

Kanske är det detta som gör höstens slöja så fängslande, den tillhör båda världarna på en gång. För vetenskapen är det kondens, för ögat är det förtrollning. Den ena sanningen upphäver inte den andra. Snarare fördjupar de tillsammans förundran. Fjorden andas ut, luften svarar, och mellan dem föds älvorna...

... skimrande, flyktiga och borta när solen stiger högre.

Att bevittna dem är att stå vid mötesplatsen mellan kunskap och myt, förnuft och dagdrömmar. Fjorden lär ut fysik, älvorna lär ut förundran. Och när de försvinner påminner de oss om att varje fysisk lag bär sin egen sorts poesi, om vi bara stannar upp och beskådar.

 

 

Bräcklig skönhet -koraller utan solsken

Norska fjordar och Sveriges västkust

När man talar om koraller går tankarna ofta till tropiska vatten, färgsprakande fiskar och solbadande rev, men långt ifrån dessa välkända bilder, i Skandinaviens kalla och mörka djup, existerar en annan slags undervattensvärld som trotsar våra föreställningar.

 

 

De växer i mörker, de formar livsmiljöer under tystnad... och de påminner oss om att det mest fascinerande ibland sker i det förbisedda... -Detta är kallvattenkorallernas rike.

 

 

Här bildas inga färggranna atoller, men ändå frodas livet, långsamt, tåligt och i det tysta. Korallerna som lever här är inte beroende av solens strålar, utan får sin näring från näringsrikt vatten som strömmar genom djupen. Trots temperaturer som kan sjunka till fyra grader Celsius och ett ständigt mörker, bygger dessa organismer strukturer som kan bestå i tusentals år.

 

 

En av de mest kända arterna är Lophelia pertusa (numera klassificerad som Desmophyllum pertusum), en revbildande korall som skapar komplexa habitat för otaliga marina arter. Lophelia reven kan växa till imponerande storlek och utgör viktiga biologiska hotspots.

Dessa rev är oaser av biologisk mångfald som ger skydd åt fiskar, kräftdjur och otaliga ryggradslösa djur i ett landskap som annars verkar kalt och kargt. Lophelia rev, som vanligtvis finns hundratals meter djupt, har registrerats så grunt som 39 meter.

 

  

Andra kallvattenarter, som mjuka koraller som dödmanshand och havsanemoner, förekommer ofta på dykbara djup och bidrar till levande och färgrika undervattensmiljöer.

Med sitt uttrycksfulla namn och sin gripande form är Alcyonium digitatum, mer känd som Dödmanshand, en av de mest karaktäristiska kallvattenkorallerna i Skandinavien.

 

Dessa mjuka koraller, som finns från några meters djup ner till cirka 50 meter, liknar bleka, fingerliknande utskott. De kan vara orangefärgade eller spöklikt vita och växer vid klippor, vrak och pirar. För dykare erbjuder de en av de mest tillgängliga glimtarna i kallvattens- korallernas värld, en mjuk, surrealistisk korallskog under ytan.

 

Dyk lite djupare, och du kan ha turen att få se Cylinderros (Pachycerianthus multiplicatus), en eterisk varelse som mer liknar ett himmelskt skådespel än en levande varelse.

 

 

Nergrävd i mjuk lera sträcker den ut sina långa, ömtåliga tentakler som ett fyrverkeri fruset i tiden. Med nyanser av genomskinligt rosa, lila och krämvitt är den både skör och fängslande. Den livnär sig passivt på plankton som driver förbi i det djupa vattnet.

 

Cylinderrosen är mycket känslig för störningar och trivs på lugna, ostörda havsbottnar, livsmiljöer som blir allt mer sällsynta till följd av bottentrålning, sedimentering från muddring, offshore-installationer och andra mänskliga ingrepp.

 

 

Trots sin anpassning till kyla och mörker är kallvattenkoraller mycket känsliga för mänsklig påverkan. Bottentrålning, där tung utrustning dras längs havsbotten, kan förstöra rev som tagit sekler att växa fram. Sediment från muddring och kustutveckling kan kväva filtrerande organismer och rubba hela bentiska ekosystem.

 

För den som vågar trotsa kylan erbjuder Skandinaviens kalla vatten en unik och ödmjukande upplevelse. Att sjunka ner i dessa djup är att träda in i en undervattenskatedral, en plats där livet klamrar sig fast vid sten och trotsar strömmar, långt bortom solens räckvidd.

 

 

Du hittar inga stim av färggranna fiskar här. Istället möts du av en långsam, intrikat livsdans, en skog av fingrar, ett tyst fyrverkeri, koraller formade inte av solljus, utan av tid.

Detta är Nordens kalla trädgårdar, lika värdefulla, och lika hotade, som världens tropiska rev.

 

 

Kallvattenkoraller representerar ett sällsynt och ömtåligt ekosystem med stor biologiska mångfald, ett som vi inte har råd att förlora. De påminner oss om något fundamentalt, att livet, i all sin märklighet och anpassningsförmåga, kan frodas även i de mörkaste, mest förbisedda miljöerna på jorden.

Ett Hav av Liv att Bevara

Columbretesöarna, Medelhavet, Spanien

Medelhavet är en global hotspot för biologisk mångfald, hem för ikoniska arter som havssköldpaddor, munksälar, havsabborrar, delfiner och valar.

Trots att det täcker mindre än 1 % av världens havsyta, är Medelhavet hem för 10 % av alla kända marina arter, och 28 % av dem finns ingen annanstans på jorden.

Men detta värdefulla hav är i kris...

 

Århundraden av överfiske, kustexploatering och föroreningar har pressat många arter och ekosystem i Medelhavet till randen av kollaps.

För att vända utvecklingen är ett av våra mest effektiva verktyg att skapa marina reservat, områden där naturen får utrymme att återhämta sig och blomstra, skyddad från skadlig mänsklig påverkan.

Ett exempel är det marina naturreservatet Columbretes, som ligger nordost om Valencia vid Spaniens östkust.

Detta skyddade område, som inrättades 1990, omger en liten vulkanisk skärgård och fungerar som en fristad för marint liv. Fiske är strängt förbjudet, vilket gör att ekosystemet kan återhämta sig och frodas.

 

 

 

I skyddade områden som Columbretes ser vi de verkliga, mätbara fördelarna med bevarande: fiskbestånd återhämtar sig, livsmiljöer återskapas och den biologiska mångfalden frodas. De positiva effekterna sprider sig ofta utanför reservatets gränser och bidrar till friskare hav och mer hållbara fiskebestånd i omgivande vatten.

Endast en liten del av Medelhavet är helt skyddat, långt mindre än vad som behövs för att skydda framtiden för detta unika hav.

Vi behöver utöka och stödja marina skyddade områden. Det handlar inte om att stänga havet, utan om att ge det en chans att läka.

 

Varje krusning bär en historia

Nya Kaledonien, Korallhavet, Södra Stilla Havet

 

Låt vinden guida dig, med oändlig nyfikenhet för mysterierna under havets yta, där undervattensvärlden viskar historier från tidlösa djup.

Det finns något magiskt med att vara här, där horisonten möter himlen och havet sträcker sig oändligt åt alla håll. Varje krusning berättar en historia, varje vindpust bär på en hemlighet...

 

 

 

Här är en samling bilder från några av våra äventyr bland de salta vågorna, där varje krusning döljer en berättelse...

Varje bild är ett fruset ögonblick, en ögonblicksbild när vi är helt uppslukade av havets rytm. Den salta luften, det turkosblå vattnet, ljusets och vindens spel på havsytan, allt blir en del av oss och smälter samman med vår egen verklighet.

 

 

 

Det finns en härlig spänning i att leka med vinden, oavsett om man dansar med vågorna på en kiteboard eller svävar över vattnet med hjälp av vinge och foil.

Vinden kallar till äventyr, medan den lyfter dig in i ett lekfullt samspel med havet. Kitesurfing och wingfoiling är inte bara sporter, de är inbjudningar att välkomna naturens energi, att susa fram med hjälp av vinden när den bär dig iväg över vattnet.

 

 

 

Och så den underbara undervattensvärlden, min största passion. Oavsett om jag utforskar livet under ytan när jag dyker, eller glider förbi på ett andetag när jag fridyker känns havet levande på ett sätt som ord inte kan fånga. Det är ett rike av stillsam förundran, där tiden tycks stanna, och varje rörelse blir omfamnad av de mysterier som döljer sig under ytan.

 

 

När vi söker skydd från de starkare vindarna, finner vi en gömd juvel — en fridfull plats vid en bäck, där tiden återigen tycks stå stilla och det livliga vattnets flöde viskar sina egna energiska berättelser.

Till havs eller i ett mysigt, frodigt skydd, är naturens magi ständigt existerande. Den är inte bara en känsla, utan en trogen följeslagare, alltid så närvarande och ständigt så imponerande...

 

 

Marina Reservat med "No Take Zones"

Nya Kaledonien, Korallhavet, Södra Stilla Havet

När jag tillbringar mycket tid på båt och utforskar platser både ovan och under vattnet, blir jag glad när jag ser den positiva påverkan som marina skyddade områden har på miljön och dess invånare.

Det ger mig hopp att se hur no-take-zoner fungerar som livlinor för marina arter, och ger dem en trygg fristad där de kan växa och frodas.

 

 

Marina reservat med no-take-zoner är som fristäder för fisk, där de får växa stora och leva länge.

Ta till exempel Humphead wrasse, eller Napoleonfisk (Cheilinus undulatus). Dessa majestätiska varelser är bland de största revfiskarna i världen, de kan nå upp till 2 meter och väga så mycket som 180 kg.

När de lämnas ostörda kan dessa vänliga jättar leva i omkring 30 år, en kraftfullt påminnelse om vikten av marina skyddsområden.

Dessa "no-take" skyddsområden är bland de viktigaste skyddszonerna, där de skyddar havsekosystem och de värdefulla arter som är beroende av dem. I dessa heliga områden, där allt fiske är förbjudet, frodas marint liv ostört, tillåtet att växa i fred från mänsklig påverkan, en fred som snabbt försvinner på andra håll i våra hav.

När man jämför skyddade och icke-skyddade områden kan vikten av no-take-reservat inte nog betonas.

De fungerar som fristäder där marint liv kan återhämta sig, växa och bidra till den övergripande stabiliteten i våra hav.

 

Lagungranne: Örnrocka

Nya Kaledonien, Korallhavet, Södra Stilla Havet

Varje gång jag ser en örnrocka glida genom vattnet infinner sig ett märkligt lugn. De rör sig som om de bär på havets hemligheter, stillsamt, tidslöst och med en skönhet som berör.

Deras rörelser är så fridfulla, som en tyst dans. De passerar som viskningar genom havet, eleganta, stillsamma och fulla av förundran...

 

 

Denna typ av öronrocka kallas Aetobatus ocellatus på latin, den är en broskfiskart, precis som alla rockor och hajar.

Aetobatus ocellatus är känd för sina breda, vingsliknande fenor och iögonfallande prickiga rygg, vilket gav den dess namn, då ocellatus betyder "med små ögon" på latin.

 

Det vackra mönstret av fläckar på ryggen är unikt för varje individ, ungefär som ett fingeravtryck hos människor.

 

Du hittar denna rocka i varma, tropiska vatten över hela Indo–västra Stilla havet. Den håller sig ofta nära kusten, där den glider fram genom vattnet med imponerande lätthet.

Intressant nog brukade denna art tidigare räknas som samma som den fläckiga örnrockan Aetobatus narinari, men forskare upptäckte tillräckliga skillnader för att dela upp dem i olika arter. Aetobatus narinari räknas nu som en art som bara finns i Atlanten, medan Aetobatus ocellatus lever i Indo–Stilla havet.

 

Dessa örnrockor livnär sig mest på skal- och bottenlevande djur, som musslor, krabbor och andra små varelser som lever på havsbottnen. De använder sina platta, starka tänder för att krossa bytenas hårda skal.

De föder levande ungar, en process som kallas ovovivipari, där äggen utvecklas inne i honans kropp tills de kläcks.

Eftersom de inte får många ungar åt gången och förökar sig långsamt, är deras population känslig för fiske och förstörda livsmiljöer. På grund av detta, och att antalet minskat i vissa områden, är Aetobatus ocellatus en art av bevarandeintresse.