Ponta Delgada (Sao Miguel), Azorerna, 11/7-2011
N37°44.315´
W025° 39.914´
Seglad distans: 2359 sjömil
Seglingen från Irland till Azorerna ville visa sig bjuda på mycket. Atlanten gav allt från starka kyliga vindar och ogästvänlig sjö till varma lätta länsvindar som slutligen utvecklades till flera dagars total stiltje och stekande sol. Vad som har förgyllt vår tillvaro mest under vår färd ute till havs är alla möten med det varierande pelagiska djurlivet. Denna gång har vi sett otroligt mycket under vår översegling där flertalet val- och delfinarter, haj, sköldpaddor och flygfisk är några exempel på glädjande möten vi fått uppleva...
Onsdagen den 22 juni lämnar vi Irlands västkust. Vindarna är friska, men i rätt riktning, vilket ger seglingen en fartfylld start. I år har det varit en kall och stormig sommar längs Irlands kust och väl medvetna om att det lurar ett djupt lågtryck väster om oss, ser vi alla framemot att låta vinden ta oss till varmare breddgrader.
På självaste midsommarafton frisknar vinden till och byter riktning. Kulingen för med sig regn och den starka bidevinden gör seglingen riktigt kall och obekväm. Det hårda trycket från vind och vågor sliter på både båt och besättning och medför att det inte blir något midsommarfirande på båten denna afton. Vad som dock ger starkare intryck är synen av två hajfenor, som trots den höga sjön, passerar båten med endast någon halvmeters avstånd. Lika plötsligt som brugden dök upp försvinner den igen in i de mörka, väderpiskade vågorna.
Efter två dygns sjösjuka är det en lättnad när vädret lugnar ner sig, vinden vänder och solen kikar fram. Det är nu inte bara vädret som är på vår sida utan vi får även en oförglömlig syn när hela Atlanten bokstavligt talat kokar framför oss! Oavsett vilket väderstreck vi tittar åt ser vi delfiner överallt! Utan att överdriva ligger antalet på flera hundra djur, dom hoppar, leker, ja nästan flyger fram där dom samlas runt vår båt. Dessa vackert tecknade delfinerna tillhör arten Delphinus delphis, eller vanlig delfin som den kallas på svenska. Flertalet delfiner hoppar kring fören på båten, medan andra nyfiket inspekterar vårt vindroder. Vilken underbar dag! Minst sagt är tillfällen som denna ovärderliga och väl värd all den gångna sjösjukan.
Ju längre söderut vi kommer desto längre och mörkare blir nätterna, men i gengäld byts den genomträngande kylan ut mot en allt varmare luft- och vattentemperatur.
Det är en fantastisk upplevelse att, under sitt nattpass, befinna sig mitt under en mäktig stjärnhimmel samtidigt som den starka marelden lyser upp delfinerna, som troget följer båtens framfart under natten. Härliga tider då man önskar att tiden kunde stå still.
Det är något märkligt med Atlanten. Här föds mycket inspiration och smått galna idéer. Om det är saltstänket, det öppna himlavalvet eller den oändliga horisonten, vet jag inte, bara att det inte endast är jag som påverkas...
Vår trogne besättningsmedlem, Kristian, bestämmer sig för att göra något radikalt. När stiltjen börjar lägga sig tar han fram saxen och klipper av sig sitt långa hår. Och inte är det vilket hår som helst, utan dreadlocks som han har sparat på i 12 år!
Strax därefter är det kaptenens tur. Kaptenen, som ömt vårdat sitt skägg i över 36 år, tar fram rakhyveln och rakar av alltihop! Aldrig någonsin har jag sett min far utan skägg, men nu minsann vet jag hur han ser ut!
Ja, då återstår bara jag... Vilket galet upptåg kan jag nu hittat på denna gång? Jag som ofta är känd för mina smått galna idéer... Om sanningen ska fram har jag faktiskt inte gjort något ovanligt galet under seglingen så långt. Skägg har jag inget och att klippa håret kortkort vore inget nytt och galet då detta nästan varit mer regel än undantag under tidigare seglatser. Inspirationen finns dock i luften så det är nog bara en tidsfråga innan det sker något annorlunda.., annars är det fritt fram och välkommet att komma med idéer! ;)
När den totala stiltjen breder ut sig tror man knappt att man befinner sig på ett av våra största världshav. Knappast en vindpust, knappt en minsta våg så långt ögat kan nå. Det säger sig själv att det inte blir mycket fart i seglen stunder som dessa, men istället finns här all tid i världen att bara njuta av tillvaron. Nu är också den bästa förutsättningen för att hitta fler pelagiska arter. Med en envis och skärpt blick längs med horisonten, är vi på ständig vakt för att se något spännande vid ytan. Vakenhet ger resultat och plötsligt syns utblås längre bort... Inga tvivel, det är val i sikte! :)
När vi kommer närmare ser vi att det är sillvalar, världens näst största djur, bara blåvalen blir storleken större. Dessa gigantiska skapelser verkar inte det minsta störda av vårt sällskap utan snarare tvärtom. En av individerna visar till och med stark nyfikenhet då den närgånget inspekterar vår båt innan den dyker ner i det oändligt blåa djupet. Det är inte ofta som sillvalar visar större intresse av båtar, vilket gör detta tillfälle till en extra stark och minnesvärd upplevelse!
Att befinna sig mitt ute på Atlanten, i en knappt 14 meter lång segelbåt, ger en känsla av hur liten man verkligen är. Här ute är man helt beroende på väder och vind, och segelrutten anpassas efter vindriktningen. När vädret tillåter kommer snorkelutrustningen snabbt på. Det oändligt blå vattnet och vetskapen att det är flertalet kilometer till botten, ger en härligt svindlande känsla. Nu känner man sig verkligen som en liten, ynka prick i den oändligt stora, djupa oceanen...
Land i sikte! Efter närmare två veckor öppet hav är det en märklig känsla att se land tona fram vid horisonten. Den gröna vulkanön Sao Miguel vilar under ett mäktigt molntäcke denna tidiga morgon den 5 juli. 12 dagar har gått sedan vi lämnade Irlands västkust och 1437 sjömil senare befinner vi oss nu på Azorerna. Då vi, under seglingens gång, har haft en hel del motvind, blev segeldistansen något längre och mer österut än planerat, men detta väderberoende gör i sin tur seglingen desto mer spännande... Här finns inget förutsagt!
Att efter 5 år komma tillbaks till Azorerna känns underbart, här välkomnas vi med öppna armar av våra lokala vänner och det bjuds snabbt på mycket skratt och gamla minnen. Att åren gått så fort sedan sist gång är svårt att förstå, men att nu äntligen vara på plats igen känns därmed desto mer glädjande!
För att inte göra ett långt inlägg ännu längre bestämmer jag mig nu för att runda av. Det finns otroligt mycket mer, väl värt att berätta, från våra senaste två veckor till sjöss, men i skrivande stund är det dags att plocka ihop dykutrustningen för nu är det efterlängtad dykning som väntar!
Ankomsten till Ponta Delgadas hamn (Azorerna) firades med en väl berest flaska champagne. Stort TACK till Lena och Rune för den otroligt goda champagnen, den gjorde gott i tre sjömansmagar...! ;)
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar